Typografi

Want create site? Find Free WordPress Themes and plugins.

ASIATER, ASIATER, ASIATER…

För att spåra typografins amöbaformer gräver Gärde upp vår förfader, Cromagnonmänniskan med sina grottmålningar och tar sig därifrån till kilskriften, mänsklighetens första bestående försök till att i skrift uttrycka sig. Initialt rörde det sig om så prosaiska ämnen som att hålla koll på bytestransaktioner. Här väljer Gärde att tona ner de som uppfann kilskriften och anses vara grundare av vår första civilisation, sumererna, och skyndar vidare till förmån för… ”asiaterna”:

där folk som senare av Egyptierna kom att kallas asiater. (20)

De folkgrupper som levde i området mellan Mesopotamien och Egypten kallades nedlåtande för ”asiater”. (22)

Asiaterna kom senare att vara ett lika stort hot mot de bofasta egyptierna som mongolerna blev för kineserna.

Asiaterna talade ett semitiskt språk (23)

Men asiaterna (semiterna) började använda principen med symboler för ljud. (23)

(det alfabet som utvecklades av de så kallade asiaterna) (28)

[E]gyptierna lät många semitiska (asiater för egyptierna) slavar arbeta. (31)

Ett par frågor infinner sig ändå: Vad är det för nedlåtande med att kallas asiat? Och var de asiater?

För när sedan kapitlet ska sammanfattas nämns varken asiater eller semiter. Här lämnas läsaren med intrycket av en författare som vacklat mellan två källor och hellre än att försöka sätta sig in i och förhålla sig mer självständigt till materialet istället valt att skarva ihop en slags skvaderversion. För att sedan skynda vidare.

berndal1FORTSATT BOKSTAVSFÖRVIRRING

När Gärde tar sig an det feniciska alfabetet börjar man ana åt var det barkar, åtminstone med facit i hand:

Det anses vara roten till en mängd skriftspråk, bland annat dethebreiskasyriska och det arameiska som i sin tur gav upphov till detetruskiska som sedan ledde till det latinska.

Mer korrekt ska vara att det var via greker och etrusker det nådde Rom, och alfabetet gavs en majestätisk make over.

I avsnittet ”Serifer · Schatteringar” skriver Gärde:

Serifernas (kallas även schatteringar) uppkomst härleds till de verktyg som romarna använde vid inskriptioner – mejseln och hammaren.

Här har Gärde gott sällskap av såväl Eric Gill som Carl Fredrik Hultenheim, beroende på när man läser honom. I ”Principia Antiqua” (årsboken Biblis 1984) går han helt på Gills (och Gärdes) linje och avfärdar helt Edward Catich pensel-teori: ”Det finns många konstlade försök till förklaring av serifens uppkomst, ofta formulerade av teoretiker mer än praktiker.” Några år senare revideras klädsamt ståndpunkten: ”Slutligen utvecklas serifen ur ett samspel mellan romersk penselskrift och steninskription” (”Den typografiska bokstaven”, Compass 1993).

Exempel från Catich bok (min infärgning) Med pensel och hugget i sten.

Längre fram rekommenderar Gärde just E. M. Catich bok The Origin of the Serif: Brush Writing and Roman Letters (The Catfish Press, 1968), en bok vars hela raison d’être alltså är att motbevisa just det Gärde skriver. Catich (som hade gedigen praktisk erfarenhet av kalligrafi och skyltmåleri) väl underbyggda tes är att först tecknades bokstäverna upp med en bred platt pensel för att sedan huggas in i sten, och att det är just penseldragen som bidragit till seriferna. Det är nu bara en teori, men den är också den mer allmänt accepterade.

Ibland drar Gärde helt egna slutsatser, som uppkomsten av den gotiska skriften:

Karolingiska minuskeln […] påverkades på 1100-talet av den gotiska stilen inom arkitektur och antog dess spetsade form.

Eller när han ska berätta om William Caslon IV:s bidrag till typografihistorien och omständigheterna därikring:

Han döpte sin första sans-serif till Egyptien [sic] och detta är vad vi idag kallar serif-typsnitt med lika tjocka serifer som staplar. Det betyder att man från början fick sin inspiration från egyptiska hieroglyfer och stenskrift och alltså inte var intresserad av att kalla typsnittet ”Sans-serif” (utan serifer) eftersom serif-typsnitt var förknippad med antikvan.

Kanske förefaller de här slutsatserna rimliga vid första anblicken, men, för att ta det första fallet, är det inte riktigt såhär man tror att skriften utvecklades: En munk tar ett break från sitt scriptorium, hojar in till stan för att ta en fika, ser en gotisk katedral, häpnar, hojar tillbaka med oäten bulle och reviderar helt sin tidigare karolingiska minuskel till något spetsigt och katedralliknande. Utvecklingen skedde istället under en längre tid och av praktiska skäl – den gotiska skriften gick snabbare och var lättare att skriva och tog mindre plats; skälen var alltså av mer ekonomisk art.

När Caslon IV döpte sitt typsnitt (2 Line English Egyptian)var Egypten mycket riktigt i ropet. Men att på något sätt dra slutsatsen att de fick inspiration från hieroglyfer och stenskrift, och att de inte ville använda ordet serif för att… jag vet inte vad, är att utifrån ett enda ord extrapolera väl mycket. Även här var skälen krassa. Det lät både exotiskt och kommersiellt att döpa en ny stil till Egyptian. (Se Walter Tracy, ”Why Egyptian?”, Printing History 31–32, 1994.) Andra samtida engelska stilgjuterier döpte sina varianter till Sans-serif (Figgins), Grotesque (Thorowgood), Sans-surryphs (Blake & Stephenson), Doric (Caslon, Chiswell Street Foundry) och Gothic (Miller & Richard). Tyska stilgjuterier anammade det engelska Grotesque, i Frankrike fick det namnet Antique (som i Roger ExcoffonAntique Olive). I USA slog Gothic an. (Se James MosleyThe Nymph and the Grot, Friends of St Bride Printing Library, 1999; samt Mosleys uppdatering.)

Men jag går händelserna i förväg. Allt i sinom tid.

EN TRANSYLVANSK FENIX

Det paleografiska (vetenskapen om skriftens utveckling) lämnas till förmån för det typografiska när Gärde når fram till 1400-talet och tryckkonsten, från Gutenberg och fram till 1900-talet. Hans avsikt är att på ett övergripande sätt ringa in de viktigaste influenserna till varför våra bokstäver idag ser ut som de gör.

I detta kapitel lyfter Gärde fram den holländske stilgjutaren Anton Janson som formgivare till ett av de finaste typsnitten vi har, Janson. Men det är inte Anton Janson som är dess upphovsman. Genom ett antal förhastade slutsatser då typerna en gång antogs ha varit i Jansons ägo, fick den rättmätige upphovsmannen stå bortglömd i ytterligare några decennier.

Det är förvånande att någon som gör anspråk på att kunna skriva typografihistoria har missat att det var Miklós Kis som formgav det som idag kallas för Janson. Det går liksom inte. Det är förbjudet. Låt mig rekapitulera.

Miklós Kis dog i armod, bitter och missförstådd. Och värre skulle det alltså bli – men det hade ju börjat så bra. Född i Transsylvanien (då en del av Ungern), gjorde han karriär inom teologi och avsåg att dra till Nederländerna för att studera den Kalvinistiska läran. Biskopen Tofeus beordrade honom att när han var där se till att få bibeln tryckt på ungerska hos Daniel Elsevier. För det här uppdraget fick han inte ett rött öre, och Elsevier dog en månad innan Kis anlände. Det avskräckte inte Kis, istället avsåg han att bekosta det hela själv. Han övertalades av sin vän Pápai Páriz att han skulle tjäna sitt land bättre som tryckare än predikant och begav sig till Amsterdam där han gick som lärling, sannolikt hos Dirk Voskens. Han lär sig skära och gjuta typer och att trycka böcker. Efter tre år startade han sin egen verksamhet, redan en mästare i sin egen rätt. Hans bokstavskonst är i vad Fournier kallade le goût Hollandois, den holländska smakens, anda där de bryter med Garamond-idiomet med sin kraftigare svärta och kompaktare bokstavsform. Kis verksamhet blomstrar, men helt har inte svartkonsten lyckats exorcera den idealistiske protestantiske predikanten in spe ur honom. Så efter nio år bar det åter till moderlandet, med biblar, matriser och en dröm om transylvansk upplysning. Någonstans här börjar det gå snett. I Leipzig stöter han på Anton Jansons efterträdare, Johann Carl Edling, där han lämnar en uppsättning något defekta matriser, möjligen i avsikt att ändå få dem sålda eller senare skickade till Ungern. I Polen fängslas han som kättare och får allt han äger beslagtaget. Till slut kommer han hem med huvuddelen av sina ägodelar återlämnade. Här skulle en ny tryckeriverksamhet uppstå, språk- och stavningsreformer och moderna utbildningsidéer genomföras, här skulle en transsylvansk renässans äga rum. Så blev det inte. Den ohämmat ambitiöse Kis möttes av antingen likgiltighet eller enorm irritation, vilket ledde till att han kände sig nödd att publicera ett självbiografiskt försvar för sina idéer,Mentsége (1698). Det blev ingen bestseller. Efter sin död köptes hans verksamhet i Kolozsvár upp av kyrkan. Sedan glömdes han bort ett par hundra år. Om det var matriserna han lämnade i Leipzig eller de som fanns kvar i Amsterdam är inte helt säkert, men genom diverse uppköp valsar de runt och via W. Drugulin hamnar en uppsättning i Stempels ägo 1919 som Renaissance-Holländish. Då ett stilprov 1720 från Ehrhardt hade prytts av samma typer döptes det av de olika företag som valde att kapitalisera på den nya vågen av uppdaterade klassiker till antingen Ehrhardt eller Janson, efter vår Leipzigbaserade holländare Anton Janson som Gärde nämner, vars verksamhet Ehrhardt via Edling tog över.

Printing Types förmår inte den annars så säkre Updike att komma den ursprunglige upphovsmannen närmare. Även om Stanley Morison hyste tvivel om Janson-typens proveniens (se Stanley Morison, ”Leipzig as a Centre of Typefounding”, Signature nr 11 1939, samt Stanley Morison, ”Anton Janson Identified”, Signature, nr 15 1940), visar han det inte i vad som verkar vara Gärdes enda bok i ämnet, Four Centuries of Printing(1924) utan anger helt utan invändning Janson som upphovsman. Möjligen hade inte tvivlen börjat anfräta honom än. (Monotype ger ut sin tolkning av typsnittet 1937 under namnet Ehrhardt.)

1954 lägger Harry Carter sista pusselbiten på plats och publicerar iLinotype Matrix tillsammans med George Buday bevis för att Miklós Kis är den egentliga upphovsmannen. 1957 blev rönen mer tillgängliga genom publiceringen i Gutenberg Jahrbuch och samma år skriver Valter Falk om det i årsboken Biblis (”Anton Janson och Miklós Kis”). Och sedan dess har det här varit allmängods i den typografiska världen.

Did you find apk for android? You can find new Free Android Games and apps.